Out now on 
: “It’s Always Worth It — And Never Too Late”. For those who’ve silenced their voice too long.
→ Read here or ask me for a free copy.
Does a human voice still matter in a world of vocal AI?
- Why AI might be a liberation, not the enemy. -
Not long ago, I listened to a demo of a song that, on its own, felt quite basic — almost school-level songwriting.
But the voice that performed it was so polished, so expressive, so stunning…
that it made the song work, elevating it to a completely different level.
And here’s the twist: it wasn’t a human voice. It was a singing AI.
But the voice that performed it was so polished, so expressive, so stunning…
that it made the song work, elevating it to a completely different level.
And here’s the twist: it wasn’t a human voice. It was a singing AI.
It’s happening more and more:
we’re growing used to voices that are flawless by design,
so much so that even brilliant real singers may sound “off” —
too raw, too vulnerable, too unpredictable — when compared to this new standard of perfection.
we’re growing used to voices that are flawless by design,
so much so that even brilliant real singers may sound “off” —
too raw, too vulnerable, too unpredictable — when compared to this new standard of perfection.
So where does that leave us?
What’s the point of singing, what do we, as human singers, have to offer — that still matters?
What’s the point of singing, what do we, as human singers, have to offer — that still matters?
Ironically, the rise of AI voices might just set us free.
If perfection can now be outsourced to a machine,
then maybe it’s time to stop chasing it — and start singing for real.
Many singers are so obsessed with “sounding good”
that they forget how to listen — to themselves, to the music, to what’s actually alive in the moment.
that they forget how to listen — to themselves, to the music, to what’s actually alive in the moment.
But we’re not here to compete with machines.
We’re here to tell our stories.
And no one — no software, no algorithm, no AI — can do that better than us.
We’re here to tell our stories.
And no one — no software, no algorithm, no AI — can do that better than us.
Because we do have something to tell. We know where we’re singing from, and why.
We can fall apart. Which means we can move people — not because we’re flawless, but because we risk something every time.
We have breath, flesh, presence. We sing with a body that feels and vibrates, carry memory, resistance, surrender. We live inside our sound.
Of course, technique still matters — deeply.
It gives you control, clarity, flexibility, range.
But only in service of expression.
It gives you control, clarity, flexibility, range.
But only in service of expression.
Technique is not the goal.
It’s the tool that helps your voice tell the truth more fully.
The moment it becomes an obsession —
when “sounding good” overshadows feeling real —
that’s when even the best-trained singer can start to sound… lifeless.
when “sounding good” overshadows feeling real —
that’s when even the best-trained singer can start to sound… lifeless.
And that’s where AI and human voices diverge:
One is built for technical perfection.
The other exists to express imperfect feeling.
We don’t have to fight that contrast.
We can use it — to remember what we’re really here to do.
We can use it — to remember what we’re really here to do.
In the end, we won’t be chosen for how perfectly we sing…
but for how deeply we make others feel alive.
Swedish version below
Har den mänskliga rösten fortfarande en plats i en värld där AI sjunger?
För inte så länge sedan lyssnade jag på en demo av en låt som, i sig själv, kändes ganska enkel — nästan som något man kunde höra på en skolkonsert.
Men rösten som framförde den var så polerad, så uttrycksfull, så imponerande…
att den fick låten att fungera, och lyfte den till en helt ny nivå.
Och här kommer det oväntade: det var inte en mänsklig röst. Det var en AI som sjöng.
Det här händer allt oftare:
vi börjar vänja oss vid röster som är felfria från början,
så mycket att till och med fantastiska sångare av kött och blod kan låta ”fel” i jämförelse —
för råa, för sårbara, för oförutsägbara — när vi mäter dem mot den här nya standarden av perfektion.
Så… var lämnar det oss?
Vad är poängen med att sjunga, och vad har vi — som mänskliga sångare — egentligen att erbjuda som fortfarande spelar någon roll?
Ironiskt nog kan AI:s framväxt faktiskt befria oss.
Om perfektion numera kan outsourcas till en maskin,
kanske det är dags att sluta jaga den — och börja sjunga på riktigt.
Många sångare är så besatta av att “låta bra”
att de glömmer hur man lyssnar — på sig själva, på musiken, på det som faktiskt lever i stunden.
Men vi är inte här för att tävla med maskiner.
Vi är här för att berätta våra historier.
Och ingen — inget program, ingen algoritm, ingen AI — kan göra det bättre än vi.
För vi har något att berätta.
Vi vet varifrån vi sjunger, och varför.
Vi kan falla sönder — vilket betyder att vi kan beröra människor, inte för att vi är perfekta, utan för att vi vågar något varje gång.
Vi har andning, kropp, närvaro. Vi sjunger med en kropp som känner och vibrerar.
Vi bär på minnen, motstånd, överlämnande.
Vi lever i vårt eget ljud.
Självklart är teknik fortfarande viktig — på djupet.
Den ger oss kontroll, tydlighet, flexibilitet, omfång.
Men bara i tjänst för uttrycket.
Tekniken är inte målet.
Den är verktyget som hjälper din röst att säga sanningen mer fullt ut.
När teknik blir en besatthet —
när “att låta bra” överskuggar att kännas äkta —
då är det som om även den mest vältränade sångaren plötsligt låter… livlös.
Och där, just där, går skiljelinjen mellan AI och mänsklig röst:
Den ena är byggd för teknisk perfektion.
Den andra finns för att uttrycka mänsklig ofullkomlighet.
Vi behöver inte bekämpa den kontrasten.
Vi kan använda den — för att minnas varför vi egentligen är här.
I slutändan kommer vi inte att bli valda för hur perfekt vi sjunger…
utan för hur djupt vi får andra att känna sig levande.